De två senaste dagarna har vi varit i Brasiliens största stad São Paulo. Här har vi bott hos Ary och Maria Elisa som tagit riktigt väl hand om oss. Eftersom hemlängtan hunnit växa till sig har vi inte varit så speciellt flitiga turister utan istället mest förberett oss för hemresan.

Igår strosade dock vi längs Avenida Paulista, en stor gata med en trottarer lika breda som Lilla Fiskaregatan i Lund. Där ligger många stora bankkontor och andra högkvarter i riktigt stora byggnader. Om man verkligen vill se staden hade man nog behövt en vecka eftersom att staden är så enorm. Stor São Paulo har 20 miljoner invånare. På kvällen träffade vi Felicias barndomsvän Vanessa som pluggar här och drack starbuckskaffe. 

Om ett par timmar lämnar vi Sydamerika för denna gång, men vi har redan börjat drömma om att återvända. Då åker vi från Quito till São Paulo – fast istället för att åka söderut tar vi oss fram medurs.

Denna resa har varit fantastisk på alla sätt och vis, och den förtjänar mer än en sammanfattning i detta inlägg. Vi vill tacka alla som följt mes oss genom sydamerika samt uppmana er till att höra av er om ni har några frågor eller vill ha tips.

Vi ses och hörs!

Kramar,
Andicia 

 

Felicias kusin Tadeu hämtade oss på bussterminalen i Rio de Janeiro. I fem nätter har vi bott hemma hos honom och hans syster Lívia.

Redan första dagen beslöt vi oss för att besöka ytterligare ett av världens sju underverk: Kristusstayn. Vi åkter därför spårvagn upp genom djungeln till toppen av berget Corcovado där statyn är belägen. När vi kommit halvvägs upp för trapporna som tar en den sista biten kom ett stort och kompakt moln som svepte in utsikten samt Jesus i en ogenomtränglig vit dimma. Man såg ingenting, så vi satte oss på ett café och åt resans godaste fruktsallad. Ungefär en timme senare kunde man åtminstone se hela Kristus, men utsiken var hopplöst förlorad till moder naturs krafter.

Var är Kristus?

Till slut visade han sig

En av dagarna tog vi en guidad tur till Rocinha, en favela (slumområde/kåkstad) som ligger högt upp på ett berg mitt emellan två rika områden i Rio. Här fick vi vår utsikt över staden som har allt: höghus, favelas, berg, skog, strand, hav och en sjö. Rocinha styrs av ett gäng gangsters som financierar sociala projekt via droghandel. Vi fick hälsa på några av dessa som stod med vapen och höll efter ordningen. Guiden sa att de inte gör någon illa utan vill visa sin makt. De finns inte mycket övrig kriminalitet och folk verkar ha det bra där, även om de är lågutbildade och relativt isolerade från omvärlden. Det kändes som en stad i en stad; det finns skolor, sjukhus, konstgallerier, motorcykeltaxi och alla möjliga olika butiker. Standarden påminde oss om Bolivia.

Favelan Rocinha

Utsikt från Rocinha över Rio de Janeiro

Något annat man inte vill missa är stränderna. Vi gick promenader längs Copacabana, Ipanema och Leblon. På Ipanema passade vi även på att sola, bada och smaka Guaraviton – en typisk dryck i Rio.

Utsikt från Leblon

Det världskända mönstret på Copacabanas strandpromenad

På fredagskvällen tog en vän som heter Pedro med oss på en jättebra konsert med Duo Gismonti. Det är en brasiliansk duo som spelar piano. Musiken var präglad av brasilianska toner som mixades med jazz. Två män var även inbjudna gäster som ackompanjerade med flöjt och tamburin till vissa låtar.

Duo Gismonti

Vår tid i Rio präglades av mycket livsnjutning. Vi passade på att sova ut, ha en heldag på skönhetssalongen, hyra film, äta god mat, dricka kaffe på Starbucks, gå på bio, gå ut på ett pagodeställe (musikgenre som har sina rötter i samba) och umgås med Felicias kusiner samt några av hennes vänner.

Nu har vi klarat av vår sista bussresa (bara 6 timmar) för denna sommar, och befinner oss hos Pedros föräldrar Ary och Maria Elisa i São Paulo där vi ska spendera resans två sista nätter.

Sista bussresan

Vi ses snart!

Kramar,
Felicia och Andrea 

Från Foz do Iguacu tog vi en nattbuss till staden Curitiba. En stor stad som gick i samma stil som de vi tidigare besökt i södra Brasilien.

Brasilien är väldigt dyrt, och det mesta kostar lika mycket som i Sverige; detta trots att deras minimumlön ligger runt 500 reais (2000 SEK). Något som däremot är billigt är olika former av tjänster – det är t.ex. billigare att låta klä om soffan än att köpa en ny. En annan sak som är billig är den goda lunchbuffén vi sprang på i centrala Curitiba. När vi berättade om priset för denna för en brasilianare trodde han inte på oss.

Eftermiddagen spenderade vi hos frisören och på en chokladbutik som heter Kopenhagen. Trots namnet har den ingenting med Danmark att göra, men varm choklad är de mästare på. Sedan var det med en stor klump i halsen vi bordade vår sista långa bussfärd. Nattbussen tog oss till Rio de Janerio och vi sov gott fram till klockan fem på morgonen. Då beslöt sig en gubbe för att lyssna på religiös musik på mobilhögtalarna och väckte alla. Han ville inte stänga av när folk sa till, och det tog över en timme innan han äntligen såg sig besegrad av folkets vilja.

Här i Rio bor vi hos Felicias kusiner Livia och Tadeu. Vi stannar tills på söndag då vi ska genomföra resans absolut sista bussfärd till São Paulo.

Kramar,
Felicia och Andrea 

På vägen tillbaka till Braslien beslöt vi oss för en detour och åkte en sväng till Argentina. Där kunde vi nämligen åter bevittna de magnifika Iguazfallen – fast från andra hållet. Upplevelsen var annorlunda. Från den brasilianska sidan fick man en tydlig överblick av fallen och det kändes som en stor vattenshow. I den argentinska nationalparken kom man närmre naturen. Man fick gå längs en led i skogen där vi såg massvis med tvättbjörnar och traska över broar belägna precis ovanför fallen. Det var riktigt häftigt att titta ned när vattnet kastade sig ut över kanten, men det var inte utan att man fick stå ut med en lätt svindel.

I parken fanns också en lite längre vandringsstig som ledde oss till ett litet vattenfall mitt i djungeln. Det fanns möjlighet att bada där i en naturlig pool, och vi var besvikna över att inte tagit med badkläder samtidigt som det var inte läge för nakenbad. Efter sju kilometers traskande var vi färdiga med Iguazu och det var dags att återvända till Brasilien.

Här hade man gärna badat

Kramar,
Felicia och Andrea 

Efter att ha varit på Itaipu tog vi oss tillbaka till gränsstaden Ciudad del Este. När kommer över bron som även fungerar som gräns till Brasilien anländer man till ett kaos. Överallt är det folk, trafik, skruttiga stånd med krimskrams och massa shoppingcenter. Vågar man ta sig igenom detta kommer man oväntat till en charmig stad med karaktär. Det finns förvisso inte så mycket att göra där, men man känner verkligen att man kommit till Paraguay.

Vi tog en buss till Asunción där Alvaro hämtade upp oss. Hemma hos honom blev vi minst sagt omhändertagna och stormtrivdes. Efter en god natts sömn fick vi äntligen tvätta, eftersom vi på sistone inte stannat så länge på varje plats har vi inte hunnit med detta på ett tag.

På fredagen blev vi guidade i stadens centrum av Alvaros flickväns bror Carlito. Vi fick se viktiga hus, ett museum, olika torg, Paraguays motsvarighet till Vita Huset och ett shoppingcenter. Det hela avslutades med kaffe på fiket Havana, som är en bra kaffekedja här i Sydamerika. I Asunción är alla husen låga och gatorna är lugna och städade. Man får känslan av att hela staden är som ett enda stort mysigt bostadsområde även om många olika verksamheter bedrivs. På kvällen åt vi middag med Alavro, Carltio och deras respektive på Friday’s.

På lördagen åt vi fisk med Alvaro och besökte två av de nikebutiker han är inköpsansvarig på. Därefter åkte vi tillbaka till Ciudad del Este där vi spenderade natten.

Paraguay är Sydamerikas näst fattigaste land efter Bolivia, men det hade man aldrig kunnat gissa. Det känns hemtrevligt och påminner om San José i Costa Rica, där Andrea bott i ett halvår. Vi fick förklarat för oss att det inte råder mycket extrem fattigdom bland folket, men samtidigt är få rika. En intressant sak är att det i skolorna är obligatoriskt att läsa det inhemska språket Guarani, vilket är sällsynt i Sydamerika där många indianspråk håller på att dö ut.

Hälsningar,
Felicia och Andrea 

Från Brasilien åkte vi till Paraguay och Ciudad del Este. Där var vi en eftermiddag och en natt innan det var dags för en ny utflykt.

Längs Paranáfloden som rinner mellan Brasilien och Paraguay ligger världens näst största vattenkraftverk. Som sanna ingenjörsstudenter blev vi väldigt exalterade  över att turister får lov att göra studiebesök.

Den konstgjorda dammen uppfyller ca 20% av Brasilies samt runt 90% av Paraguays energibehov. Dammväggen är nästan 8 km lång och 200 m hög. Själva kraftverket har 20 vattenturbiner och den årliga utvunna energin skulle kunna täcka hela världens energibehov i två dygn.

Det var lätt att ta sig dit med lokalbuss och hela visiten var gratis. Först fick man se en informativ film om dammen, företaget och dess historia – både då och nu. Sedan fick man åka med en guidadbuss och titta på dammen, turbinerna samt floden från båda sidor. Det var massivt och inspirerande. Vi kunde inte låta bli att tänka på vilka häftiga ingenjörer som måste ligga bakom detta.

Vi har nu tagit oss till Paraguays huvudstad Asución där vi bor hos Alvaro som är en långväga bekant till Felicias mamma (han är son till Matilde som vi bodde hos i Ibarra, Ecuador). Här är vi riktigt bortskämda och har det väldigt bra!

Kramar
Andrea och Felicia

På gränsen mellan Argentina och Brasilien, samt bara ett stenkast från Paraguay, ligger de välbesökta Iguazúfallen. Genom en nationalpark rinner Iguazúfloden som vid en punkt drastiskt omvandlas till runt 200 vattenfall med enorm kraft. Fallen kan besökas både på argentinskt och brasilianskt territorium. Vi gjorde det från Brasilien.

När vi kom fram till nationalparken fick vi först åka buss och därefter gå en 1,5 km lång promenad längs fallen som upptar en enorm yta. Det duggar alltid där, och en stor makalös regnbåge kan skådas vid sidan av de flödande vattenmassorna. Känslan av att uppleva detta naturunder var magisk. Vi har inga ord kvar.

Kramar från Andrea och Felicia

När vi anlände Florianópolis hade ännu ingen vaknat. Vi gick runt i stan i två timmar i hoppet om att något skulle hända eller att någon åtminstone skulle sälja oss en kopp kaffe. När klockan var halv tio hittade vi äntligen ett öppet café, men vi drack upp väldigt fort och var sedan sysslolösa igen. Det hela slutade med att vi gav upp staden, som var vacker med för ödslig för vår smak.

Ett öde Florianopolis

Med lokalbuss bar det av till strandorten Barra da Lagoa som ligger i mitten av Santa Catarina-öns kustremsa. Där började det åter att rena, men vi envisades om att detta inte skulle få tynga ner vår vistelse.

Därför hann vi både gå på hike i djungeln och på klipporna samt gå en lång promenad längs den långa vita sandstranden. Längs stranden fick vi sällskap. Det var två herrelösa hundar som fattade tycke för oss och bestämde sig för att gå fot medan vi mer eller mindre ofrivilligt rastade dem i två timmar.

Vi delade boende med två skottar och en riktigt märklig pensionär från Nya Zeeland. Skottarna blev vi bra vänner med, vilket resulterade i att de bjöd oss på pannkaksfrukost. Vi ville givetvis ge igen och lagade därför en så pass svenks middag vi kunde utifrån de brasilianska råvarorna. Det blev köttbullar med kokt potatis och brunsås, men inga lingon.

När vi återvände till Florianópolis var det vardag och staden hade transformerats till en livlig plats med massor av människor och öppna stånd och butiker överallt. Det var svårt att föreställa sig att vi två dagar tidigare sett denna plats som en spökstad.

Kramar,
Felicia och Andrea

Efter att ha lämnat ett regnigt Punta del Diablo och tagit oss till den regniga gränsen mellan Uruguay och Brasilien frågade vi en gubbe på gatan: “Ursäkta, vart ligger Brasilien?” och fick ett skratt samt en pekning i rätt riktning som svar. Därefter sa han: “Det regnar i Brasilien också, så det kan ni inte fly ifrån”. Vi ville ändå dit och på nästa gata frågade vi en kvinna samma sak varpå hon  pekade vidare. Efter två kvarter till frågade vi ytterligare en gång och fick då svar på portugisiska: “Detta är Brasilien”.

Förvirrade fick vi veta att de båda länderna delar på staden som heter Chuy i Uruguay och Chuí i Brasilien. En taxichaufför hjälpte oss med att få rätt stämplar i passet och leda oss till nästa buss mot Porto Alegre. För oss vana bussåkare kändes resan på bara sju timmar kort och smidig.

I Porto Alegre var vi en dag. Det regnade. Vi gick väldigt långt och tittade på en saluhall, en katedral, en gammal gasfabrik med utkiksplats samt ett kulturhus. Staden känns rik och folk ser snarare ut som européer än brassar. På eftermiddagen åkte vi vidare mot den lilla turistorten Gramado.

När vi klev av bussen trodde vi först att vi kommit till Österrike eller möjligtvis Schweiz. Husen var vita med träfärgade dekorerade knutar, vägarna var kantade med korta piffiga lyktstolpar, det fanns massa choklad- och klockbutiker, restaurangerna erbjöd fondue och caféernas stolar var fårskinnsbeklädda. Dessutom var julpyntet redan (eller fortfarande?) framme. Och det regnade.

Kommande dag åkte vi till grannbyn Canela, som betyder kanel på portugisiska. Förr fanns massa kanelträd i staden, men inte den vars bark man har på gröten utan en annan sort man gör möbler av. Nu finns det ett träd kvar i staden, och det enda vi kunde hitta med kanelsmak var tuggummi. Det regnade.

Eftersom Felicia är halvbrasiliansk och bott här under delar av tonåren får Andrea nu en inledande kurs i landets gastronomi och annan kuriosa. Detta kan vara allt från att äta farofa (riven stekt cassavarot) till att lära sig om när det är fullt lagligt att köra mot rött.

 

I natt åker vi vidare till Florianópolis, och med lite tur kanske det inte regnar där.

Blöta hälsningar,
Felicia och Andrea

Argentina skiljer sig från de länder vi tidigare besökt, och Uruguay känns ytterligare ett snäpp längre bort. Det är ett litet land med endast 3,42 miljoner invånare. Även om språket är spanska präglas uttalet av portugisiska. Samhället känns väldigt organiserat och välståndet är högt.

I Uruguay är det mycket liberalare än i grannländerna. Till exempel är abort tillåtet och homosexuella får såväl ingå partnerskap som adoptera. En annan stor skillnad mot övriga Latinamerika är att drygt 17% av befolkningen är uttalade ateister eller agnostiker.

I Montevideo hade vi en heldag som räckte gott och väl för att se de centrala delarna av staden. Det blev en lång promenad där vi gick längs vattnet, runt i gamla stan och centrum. Till favoriterna hörde den panoramiska utkiksplatsen som låg på 22:a våningen i  stadshuset. Dessutom var hissen upp gratis.

Vi var klara med både Montevideo och med storstadsliv så tidigt i morse tog vi bussen till strandorten Punta del Diablo. På grund av lågsäsongen så är det i princip bara vi som är här. De flesta verksamheter som hotell, restauranger och butiker har bara öppet under sommaren. Att bada är det inte tal om såhär års, men om man tar på sig en vindtät jacka är promenaden längs sandstranden och klipporna jättefin. Dessutom är allting väldigt billigt då det är lågsäsong.

Avslutningsvis är något man kan konstatera rörande uruguayaner att de älskar sitt mate (en varm dryck som påminner om grönt koffeinhaltigt te). Vi har även sett barrträd vilket hör till ovanligheterna.

Kommentera gärna i bloggen – då blir vi extra glada!

Kramar

Andrea och Felicia